”Salstabordet”

Ursprung: Nils Bielkes matbord från Salsta Det är inte ofta fina äldre matbord dyker upp på antikmarknaden. Anledningen är helt enkelt att matborden före 1800-talets mitt var enkla och billiga möbler. De degraderades till enklare och grövre funktioner där de slets ut, om de inte helt enkelt eldades upp, när det nya fina ekmöblemanget i nyrenässans kom på plats i matsalen, med det tunga bordet mitt på golvet. De äldre matborden var tillverkade i billiga inhemska träslag och möjligen strukna en gång med grå eller brun färg. Vanligtvis var de slagbord med underrede i någon form av grindkonstruktion, som fälldes ihop och ställdes undan utefter matsalens väggar eller i något biutrymme i dess närhet. Till middagarna fälldes erforderligt antal bord upp och täcktes med dukar i två lager, en vackert manglad, glänsande linnedamastduk ovanpå en mjuk underduk – ett bordstäcke. De senare var ofta av sammet eller plysch, men i riktigt fina sammanhang kunde mattor användas. De kallades bordstapeter och gav upphov till uttrycket ”att vara på tapeten” i dess ursprungliga betydelse, att vara på dagens meny. Att bordet från Salsta ändå bevarats är inte förvånansvärt, eftersom dess form inte är det vanliga enkla slagbordets. Som ett sådant ställdes ändå de ursprungliga fyra delarna upp runt matsalens väggar när de inte användes. Med balustersvarvade ben och vackert svängda tvärslåar, till och med som ett hjärta under de rundade kortsidorna, prydde de verkligen sin plats, till skillnad från de enkla slagborden. Av ett foto i Slott och Herresäten, Uppland 2, sidan 91 framgår hur väl de tog sig ut i Salstas matsal, kallad Kungssalen sedan de pampiga kungaporträtten kommit upp på väggarna under 1700-talet. Det imponerande barockslottet uppfördes under 1670-talet för en av rikets främsta män, Nils Bielke. Arkitekt var Matthias Spihler, som var svärson till Jean de la Vallée och medhjälpare till Nicodemus Tessin d.ä. Med stor sannolikhet var den senare också engagerad i Salstabygget. Ätten Bielke var – och är – en av Sveriges äldsta adliga släkter, så kallad uradel, och Salsta hade ärvts av Nils Bielke i rakt nedstigande led sedan det förvärvades av hans farfars far 1550. Då han gifte sig med Eva Horn 1669 erhöll hon Salsta i morgongåva. När den första inventeringen av Salsta gjordes 1685-86 fanns i Salen 4 Crestal Lius Cronor; 2 stora speglar 6 smärre dito 1 rödt bordtäcke af plys 22 stoolar af gyllenläder Salen framstår som dyrbart färdigmöblerad, även om själva bordet lyser med sin frånvaro. Någon form av bord bör ändå ha funnits till det röda bordstäcket. Kanske ansågs inte ens detta vackra matbord i al vara så värdefullt att det registrerades, kanske var det ett annat, ännu enklare bord. I inventarier längre fram förtecknas emellertid ett ovalt bord tillsammans med bordtäcket. I Eva Horns bouppteckning från 1740 finner vi ”1 st stort bord med swarfwade ahlföter giord i fyra särskilte delar”. I bouppteckningen återfinns också ett likadant, men något mindre, tredelat bord i salen i Bielkes Stockholmspalats. Vid en inventering där några år tidigare fick det en informativ beskrivning, som förmodligen också kunde gälla för Salstas bord: ”1 st bord af ahl med swarfwade fötter, hwilket består af 3 dehlar; nembl et fyrkantigt och 2ne halfrunda med hakar och mälor at sättija tilhopa som man behagar” Nils Bielke föddes 1644 och dog 1716 på Salsta. Han gjorde en lysande karriär som skicklig militär, och deltog med framgång i flera stora slag i den svenska armén, t.ex. slaget vid Lund 1676, och vann ryktbarhet som fältherre ute i Europa. Från kriget mot turkarna hemförde Bielke storslagna krigsbyten; ädla hästar och ett par kameler vilka han skänkte till den förtjuste Karl XI som lät Ehrenstrahl porträttera dem. Redan som 18-åring gjorde han debut som diplomat då han som extra ordinarie envoyé fick audiens hos Ludvig XIV för att gratulera honom till kronprinsens födelse. När han återkom som svensk ambassadör 1679-82 vann han, enligt egen utsago, den franske kungens gunst och han återvände hem med storslagna gåvor från denne (T.ex. den röda paradsängen nu i Nationalmusei ägo) samt möbler och textilier som han själv förvärvat (Inte minst den omskrivna isabellmöbeln, som än idag finns på Salsta.) Med kännedom om det allra senaste franska modet samt dokumenterat god och dyrbar smak, är det inte underligt att Bielke fick inköpsuppdrag från ingen mindre än änkedrottning Hedvig Eleonora. Den sängkammarmöbel hon önskade för sin paradsängkammare på Drottningholm kom dock aldrig att köpas in. Näst de kungliga slotten var Nils Bielkes palats och lantslott bland de praktfullast och dyrbarast inredda i Sverige. Att han, som med sin hustru Eva Horn tillbringade flera år som ambassadör vid Ludvig XIV:s lysande hov, ville ha det allra bästa även när det gällde de enklare möblerna bevisas av det vackra matsalsbordet från Salsta. Proveniens: Salsta Slott, Uppland Lars Olsson Antikhandel, Uppsala och Stockholm Lars Broberg Antikhandel, Stockholm Astra Zeneca samlingen

Såld!