Ett par stillebenmålningar av Johan Gerrit van Leeuwen

Ett par målningar av Gerrit Johan van Leeuwen
Olja på pannå, signerade och daterade 1806
Rikt skurna och förgyllda régenceramar
Utställda på Konst- och Antikvitetsutställningen
på Liljevalchs våren 1935

Konstnären
Inte mycket är känt om Gerrit Johan van Leeuwen mer än att han föddes 1756 i Arnhem i östra Nederländerna och studerade för Wybrand Hendricks (1744-1831), oklart om det var i Haarlem där han undervisade på Haarlemse Tekenacademie (Tecknarakademien) eller då
Hendrix fortfarande bodde i Amsterdam. Oavsett, var även van Leeuwen verksam i Amsterdam under ett par år på 1780-talet, innan han återvände hem till Arnhem där han tycks ha blivit både framgångsrik och respekterad, och dog 1825. Van Leeuwens kända produktion består uteslutande av blomster- och fruktstilleben i en stil
som går tillbaka på 1600-talets nederländska mästare. Att det långt fram i tiden fanns en efterfrågan på dekorativa blomstermålningar, bevisas av att han inte var ensam om att ännu på 1800-talet utföra sådana. Det är möjligt att van Leeuwen inspirerades av sin läromästare Hendricks, vilken främst har gjort sig känd som porträttmålare, men som också kopierade och inspirerades av äldre mästares verk, framför allt blomsterstycken av Jan van Huysum (1682-1749). Som tredje generationen i en konstnärsfamilj och med en far, Justus, som hade gjort blomstermåleriet till ett lönsamt familjeföretag, blev Jan van Huysum en av de sista stillebenmålarna under den holländska guldåldern, samtidigt som han förde blomstermåleriet
in i 1700-talet. Med ljusare färger och bakgrunder, gärna italienska trädgårdar, förnyade han genren. Att Gerrit Johan van Leeuwen var väl förtrogen med van Huysums måleri påvisas av målningen med urna och marmorstaty i bakgrunden, vilken framstår som en något förenklad
avbildning av det blomsterstycke av van Huysum, målat på pannå och signerat 1722, som idag finns i J. Paul Getty Museum i Los Angeles. Med van Leeuwens förebilder i 1720-talet framstår ramarna i régence som mycket väl valda till hans målningar.

Utställningen på Liljevalchs 1935
”Att förstå och skydda det bästa svensk kultur lockatdagen är en fosterländsk, lika väl som en allmänmänsklig plikt…” Med ett citat ur John Böttigers banbrytande bok om Georg Haupt, inleder ”Bestyrelsen” företalet i katalogen för Konst- och Antikvitetsutställningen på Liljevalchs våren 1935. Som förklaring vad arrangören Svenska Konst- och Antikvitetshandlarföreningen vill uppnå menar man att ”vackra, typiska föremål från gångna tider måste verka fostrande, inspirerande och väckande” för att man skall återvända till kulturen ”i en tid, då man söker standardisera våra hemmiljöer i en slätstruken, opersonlig
funktionalism”. Man anar att Stockholmsutställningen 1930 inte hade fallit antikhandlarna på läppen och att
utställningen på Liljevalchs fem år senare arrangerades som ett slags moteld. Med inlånade ”föremål av alla de slag, som tillsammans bilda hemmet” ville man ge en bild av forna tiders inredningar, samtidigt som man komponerade in föremålen i ”en miljö, lättare att förstå av vår tids människor”. Långivare var föreningens medlemmar, en del med efternamn som än idag
återfinns i konst- och antikhandeln, inte minst bestyrelseledamoten och den kanske mest
generösa långivaren Nils Magnus Åmells, men också enskilda personer. Bland de senare finner man såväl gammal uradel med anknytning till slott och herresäten, som moderna affärsmän och dåtida ”kändisar”. Mest namnkunnig var skådespelaren Anders de Wahl, som
tycks ha haft en betydande tennsamling.
Direktör Oscar Nordlöf, som lånat ut de två målningarna av J.G. van Leeuwen, drev sitt eget företag A.-B. Oscar Nordlöf sedan 1907. Det var av allt att döma i huvudbonadsbranschen, eftersom han också var styrelseledamot i Sveriges Hatt-, Möss- och Grossistförening. Hans framgång som affärsman hade befästs genom att han erhållit såväl Vasa- som
Nordstjärneorden. Utöver målningarna lånade Nordlöf tillsammans med sin fru Ebba också ut ett franskt 1700-talsmöblemang i Louis XV-stil. Paret Nordlöf hade två döttrar, och kanske kom de att ärva varsin van Leeuwen-målning. Det skulle kunna förklara varför bara en av målningarna såldes på Christie’s i London 2011 medan den andra först nio år senare bjöds ut på Bukowskis. Idag är målningarna lyckligt återförenade och ställs än en gång ut på Liljevalchs, mer än 85 år efter Konst- och Antikvitetsutställningen 1935.